oro

Har ägnat de tre senaste åren åt att oroa mig för att paja min leasade bil som knappt fått en skråma för att sedan, 2 v innan den ska återlämnas, se blåsten dra iväg bildörren rakt in i en cemenkant. Fy fan vilken onödig oro. 

Och i andra sammanhang har oroat mig och oroat mig för något som ska hända och sen händer det och blir minst exakt så illa som man förväntat sig. Och det fanns inget jag kunde göra åt det heller. Trots att jag oroat mig.

Man är inte en myra eller ens en sten. Man är bara en tuss som får åka med när det blåser. 

krasch

 Idag kunde jag äntligen låta det vara tyst. 

Sedan jag gick hem har jag konstant haft en skärm framför näsan och/eller hörlurar. Min skärmtid har ökat med 60%. För så fort jag släppt fram mina tankar har det bara blivit ältande och ältande och ältande och, faktiskt, raseri. I den mån man orkar vara rasande när man är utsliten och jättetrött. "Något forcerad" skrev vården och det förklarar kanske bäst hur det kommer till uttryck. Även om det upplevs på ett annat sätt från insidan. Det är så konstigt att vara så trött och samtidigt känna sig så jagad. Man ligger där i soffan med hjärtklappning. Igår valde jag att lägga mig i den högra soffan istället för den vänstra för att få variation. Jag klarade dock inte att se klart filmen jag påbörjat för den blev för jobbig och stressande och jag reder inte sånt just nu. Istället får jag kolla på de lite mer intetsägande "Historien om Sverige" och "Next in fashion".   

Första veckan jag gick hem fast ändå fortsatte jobba passade jag på att göra sådant jag försummat: bokade klipptid, bokade tandläkartid, bokade tid för besiktning av leasingbilen som naturligtvis går ut här i dagarna. Jag har haft den sedan jag bytte yrkesbana. Bilen har fungerat perfekt men jag vet ännu inte hur jag ska utvärdera mitt nya yrkesval. Troligen inte perfekt eftersom jag sitter där jag sitter. 

Denna andra vecka har jag bara skitit i allt som har med jobbet att göra och jag skulle vilja fortsätta skita i allt ett tag till. 

Men det är skönt att kunna låta det få vara tyst. Ilskan brinner inte på riktigt samma sätt längre och jag har kunnat tänka andra, mer inspirerande tankar istället för att bara tänka på flykt. Jag ska tex idag bege mig till stan för att köpa en kalender för livet utan har inte riktigt fungerat trots närvaron av veckoschema, familjekalender och jobbets tidbok. Fast utan det senare nu då. 

3 november 2023

Idag va första gången på länge som jag kände mig lite glad. 

Det har varit en sån gröt det senaste, jag känner inget, jag orkar inget och jag sover ärligt talat inte så bra. Men idag kände jag. Bara sådär. Jag blev glad när jag fick veta att S fått sin bebis och att allt gått bra. Jag blev glad att J:s syster ska vara med i Bäst i test. Jag blev glad när jag på klassiskt småstadsmanér blev tutad på på stan och såg min kompis som jag inte sett på ett tag vinka frenetiskt. 

Eller så är det bara att det är fredag och att jag har klarat ut ännu en vecka utan att bränna ut mig. Hurra! 

27 oktober 2023

De nyinköpta byxorna i den vanliga storleken spänner runt midjan. Liksom många andra byxor i garderoben börjat göra sen efter sommaren. Jag har tydligen gått upp i vikt.

Tänka sig att det kan få konsekvenser att käka godis varje dag! 

Fast jag skojar lite. Jag har käkat godis varje dag i hela mitt vuxna liv och aldrig gått upp i vikt. Då har jag inte heller tränat till skillnad från nu. Det har varit min bästa egenskap.

Men något händer runt 40 har jag ju alltid fått höra från mina lite visare och mognare väninnor. 38! hörde jag först. 42!  sa någon annan. Och för mig är det då 43 som är det magiska året för diverse förfall och besvär och som jag kommer berätta vidare om till mina yngre bekantskaper. Där ser man.

20 oktober 2023

En dag som börjar med att elektrikern kommer och klipper elen kl 07 har dåliga förutsättningar att utvecklas bra. Mina förhoppningar var därför inte så höga.

Men dagen bjöd på en ny terapeuterfarenhet. Ett samtal med skyddsombudet och ett med en läkare som jag inte växlat många ord med under dessa år men som, nu när hen ska sluta, blommat upp. Den bjöd på en nyupptäckt låt som jag hörde på P4 i väntrummet. En skolchef som verkar bra men som naturligtvis inte kommer generera någon skillnad för mitt barn. Och ett försök att avlägsna snöslasket som slog mot bilrutan genom att stänga av halvljuset.

Tur att det är fredag och vilodags för det kan gå värre om jag skulle försöka köra i mörkret genom att stänga på vindrutetorkarna.

Jag tänker fortsatt mycket på vad det är meningen att den här situationen ska ge mig, varför den händer och vad som är min roll. Har jag gjort dåliga val? Är det något slags straff? Är jag här för att jag är skolad av ganska skräniga vänsteranhängande soctanter som inte är rädda för att protestera på sin arbetsplats - till skillnad från vårdfolk? Men jag har inga marginaler för att protestera. Jag känner mig bara ensam och vilse. 

12 oktober 2023

I veckan började vi med skärmtid för Liv. 

Jag har varit lite motståndare men vi kände att det blev för mycket för henne att ständigt vara närvarande och tillgänglig och aldrig bara få vara och känna en enda känsla från början till slut. Sen när mobilen läggs bort kommer alla saker på samma gång och når oanade höjder och oro eftersom problemlösningsförmågan inte är på topp precis när vi ska sova. Så vi sa att sista halvtimman-timman innan läggning kör vi mobilfritt.

Det var svårt men vi gjorde en lista på saker hon skulle kunna göra istället. Den i sig har konstigt nog inneburit att vi alla umgåtts lite mer.

Efter en dag önskade hon längre skärmfri tid.

Efter fyra dagar somnade hon en timma tidigare än sin vanliga läggtid.

Jag säger inte att detta var bra än. Men jag säger att det verkar lovande.

Förövrigt hemma med Theo idag pga diffus tryck/ huvudvärkskänsla som inte vill släppa. Har godissug från helvetet och oroar mig för klimakteriet. ”Ja där är du säkerligen med det där tantgodiset” säger J och tittar på mina Marianne-kolor. 

Har ägnat dagen åt att sova, skriva journaler, skriva med en annan funkismamma vars barn har det tufft och släppt ut min omedicinerade adhd-tonåring själv på åkergräsklipparen. Fy fan vad atarax jag kommer få trycka i mig när det är dags för övningskörning.

11 oktober 2023

Drömde väldigt levande om att jag försökte ha ett samtal med en patient men blev störd av människor som kom och gick och kommenterade mig och patienten. Den slutade med att jag blev arg. 

-”Nu går ni ut!” sa jag bestämt och motade fysiskt ut de orimligt jobbiga människorna.

Jag tror aldrig en dröm varit mer talande. 

De två timmar jag tillbringade på arbetet under dagen följde märkligt nog samma mönster. Jag som är en sån mespropp sa ifrån och min tuffare kollega kom in efteråt och kunde knappt hålla sig för skratt. 

-”Nu va du tydlig! JAG kände mig nästan mesig! Jag blev alldeles full i skratt!”

Jag har aldrig känt mig så arg och illojal mot min arbetsgivare som jag gör just nu. Jag vet inte riktigt hur man hanterar sådant utan att fly? Jag försöker tänka att detta också är något jag ska erfara i livet och att det inte är alla förunnat att få vara med om det. Vilken jävla historia det kommer bli sen! Och jag litar på att det finns en väg för mig mellan allt som just nu är snårigt och sårigt. Även om jag också tänker att det fanns en väg för mig som va SÅ övertydligt utpekad att jag raljerade om den men som jag valde att inte ta. 

Kanske är jag dålig på det här med att förstå tecken? För jag gick på min magkänsla och den var fel.

Sen va vi på skolmöte och i bilen hem försökte jag läsa matlistan samtidigt som jag körde för att se vad som var nästa steg på dagen och då försvann alla mina listor, aka mitt liv, i en uppdatering. 

Jag blev liggande i migrän resten av kvällen.